Användningen av gasol i Brasilien började 1937, när den österrikiske invandraren Ernesto Igel köpte 6 000 flaskor propangas, som används för att fylla flygplan med bränsle, och började sälja produkten för matlagning genom Empreza Brazileira de Gaz a Domicílio. På den tiden använde de flesta av befolkningen vedeldade spisar. År 1938 började användningen av gasol spridas och det nationella oljerådet (CNP) skapades för att inrätta verksamheten för den nationella försörjningen av olja och dess biprodukter. När Petrobras började producera gasol 1955 ökade distributionen av gasol.

Från 1954 till 1990 präglades prispolitiken för gasol och andra energikällor som ansågs prioriterade, vare sig det var av inflationsskäl eller av skäl som hade att göra med marknadens behov, av statliga ingripanden som byggde på en standardisering av priserna i hela Brasilien, genom korssubventioner till transporter och till själva produkten. Denna politik har visat sig vara mycket effektiv när det gäller att få till stånd en allmän användning av gasol och gynnar konsumtionen av produkten i de fattigaste och mest avlägsna områdena i Brasilien. Tack vare denna politik har gasol nått 100 procent av de brasilianska kommunerna och mer än 91 procent av familjerna.

I dag är marknaden fri och distributörerna är konkurrenskraftiga, vilket gynnar konsumenten som kan välja vilken distributör han eller hon vill köpa av.

Priset på fordonsgas i Brasilien är inte känt eftersom användningen av gasol för detta ändamål inte beaktas i brasilianska bestämmelser.